Idag var en riktigt tjurig eftermiddag hos femåringen här hemma.

Trött har han vart, det har märkts. Ingenting har vart bra nog. 
Maten var fel. Han var mer hungrig, men skulle inte äta mer, utan skulle ha macka.
Förklarade snällt att om man är mer hungrig, så äter man mer mat. 
Ungen bröt ihop och tjöt om varför jag ska bestämma om hur mycket han ska äta. 
Ja, är man mer hungrig, då äter man mer mat. Så är det bara. 
Ungen petade i sig en liiiten portion till, tjurandes, gråtandes. 

Ungen, astrött. Så han skulle i säng skapligt idag. 
När vi väl sa till, så bröt han ihop igen. 
"Jag är inte trött!" Tjöt, var arg, stampade, slog i väggen. 
Tjöt sig igenom när han bytte till pyjamas, när han borsta tänderna, när han kissa. 
"Varför ska du bestämma när jag ska sova?!"
"Jo, för du är jättetrött och jag är din mamma. Jag och pappa bestämmer"
Och så tjöt han lite mer. 

Väl i sängen så slocknade han fortare än kvickt. Inte trött. Nejnej.

Det är synd om honom. Halvsju varje dag på dagis. Jag förstår honom. Men vad ska man göra?